Jalla, jalla!

”Där barnen sover”. Så heter ett fotoprojekt av Aftonbladets fotograf Magnus Wennman. Bilderna visar syriska barn på flykt, som sover på platser och ställen där barn inte skall sova. I parker, på bänkar, tågstationer, i skuggan av taggtrådsstängsel. I den kalla och mörka natten somnar barnen in till slut. När livet nu har blivit något annat än vad det en gång var, till minnet av en saknad säng och ett förlorat hem.

”Där barnet sover”. Så skulle en av våra julpsalmer kunna heta. Ändå är bilderna så olika, så att vi nästan glömmer bort att de hör ihop.

Josef och Maria kommer till Betlehem för att registreras. De hittar ingenstans att bo. Det är för många som redan har kommit. Det finns ingen plats i hela staden där de kan sova. De hittar en plats där de kan sova en natt och så börjar berättelsen om det omöjliga.

Bild: Aftonbladet/Magnus Wennman, från fotouställningen "Där barnen sover", i samarbete med Fotografiska till förmån för UNHCR. Detta är framsidan av tidningen "& jul" som ges ut av Svenska kyrkan i Lundby.

I Prästgården vid Brämaregårdens kyrka har barnen sovit under hösten. Trötta har dom kommit med sina nallar, somnat in och vaknat upp till en ny dag i ett främmande hus. Där människorna som tog emot dom på kvällen har bunkrat upp med libabröd och ägg. Sedan vidare på den långa färden. Migrationsverket, jalla, jalla!

Min dotter svepte in sig i Ikea-filten när vi hade fredagsmys. Den där vita, gråmönstrade fleece-filten som knappt kostar något, men som värmer när man fryser. Samma filt som jag sett på bilderna från den ungerska och serbiska gränsen, samma filt, samma värld, men så förbannat, jävla, orättvist annorlunda. Min dotter och jag ser på ”Home”, en animerad film om en varelse från yttre rymden som hittar en vän på jorden och räddar världen från att gå under. Också det en berättelse om det omöjliga, när borta blir hemma, när främlingar blir vänner. Min dotter somnar på soffan efteråt och jag bär upp henne till hennes säng. Hon är hemma, rotad, trygg.

Nu firar vi jul och vi tror på barnet. Det som barnet är. Ännu inte fylld med misstro och hat. Ännu hoppfull, ännu naivt tillitsfull, ännu på väg mot något som väntar. Tro på barnet! Min dotter är inne i en fas då hon gör spotifylistor och sjunger med, som om hon vore en popstjärna. Nu sjunger hon I:son och Filles ”Länge leve vi” och förorts-hiphopen blandas med en åttaårings oskyldiga barnstämma. Se barnets inneboende kraft och förmåga, se att frälsningen ligger i barnets händer, ge barnet plats på scenen. Upptäck stjärnan!

De vill göra världen svart och göra oss rädda. De som släcker liv i Paris och i Beirut, de som tror på döden mer än livet. De vill att vi skall stänga in oss och tystna. De som spottar på tiggarna, de som bränner ner flyktingförläggningar där barn skall sova, de som vill göra världen vit. Lyssna inte på de svartvita, måla livet i andra färger. Låt den rädda värld de vill skapa bli en värld full av mod, hopp och vänskap. Rädda världen!

Om du har en krubba hemma på julafton, ställ upp den någonstans och tänd ett ljus. Samla dig själv och andra, om ni är fler runt det sovande barnet. Läs julevangeliet om du vill det. Men det är inte det viktiga. Ge berättelsen en chans, berättelsen om det omöjliga. Sitt tyst om du vill det. En liten stund, ett ögonblick bara. Tro på barnet. Upptäck stjärnan. Rädda världen. Jalla, Jalla!

* * * 

Texten är hämtad ur tidningen "& Jul" med bilder från fotoutställningen ”Där barnen sover”, om övernattningsboendet i Prästgården och den brutala legenden om Lucia.
Tidningen finns att läsa på Issuu, eller att hämta i någon av kyrkorna i Lundby, Hisingen. 
www.svenskakyrkan.se/lundby.

Kura

Den första familjen som kom till prästgården var från Irak. Föräldrarna var trötta efter en lång tid på resa och flykt. De somnade nästan direkt och sov i flera timmar. Jag spelade fotboll med deras son i trädgården. Seif var kanske åtta, nio år och talade bara arabiska. Jag lyckades hitta en opumpad volleyboll i källaren och vi sparkade till varandra. Jag sa ”boll” och pekade på bollen, han sa ”chorra” (arabiska: kura) och vi gjorde tummen upp. Seif skrattade när jag träffade en dam i ett begravningsfölje på väg till minnesstund i församlingshemmet. Hon gjorde en hyfsad nertagning och såg rätt nöjd ut med prestationen.

När jag kom tillbaka senare på kvällen var det fullt i köket och familjen hade fått sällskap av några andra, som hackade tomat och gurka och pratade arabiska. Barnen sprang omkring och det var som hämtat ur en film från Mellanöstern. Jag förstod ingenting av språket, men anade sammanhanget, uppbrott, hemkomst, drömmar, oro. Nästa dag körde jag familjen till Migrationsverket i Kållered. Jag sa ”good luck” och jag tror inte de förstod, men vi förstod att vi skildes som vänner. Jag grät lite i bilen på väg tillbaka. Tänkte på mina egna barn och på Seif och hans familj. Och på bollen han fick med sig och höll i sina små händer. Kura.

Några dagar senare tänkte jag på Seif och då öppnades en dörr i min tankekorridor till ett annat språk, engelskan. Seif är samma som ”safe”, trygg, säker, beskyddad. Det var det han hette, det var det han var en kväll i prästgården. Seif was safe. Som det borde vara för alla barn.

Nu brinner asylboenden i vårt land och det finns dom som försöker hitta förklaringar. Det finns alltid förklaringar, men det finns inget försvar. Det är en moralisk härdsmälta och en skam.  Jag ser framför mig elden från nazisternas bokbål och de brinnande korsen i amerikanska södern. Men jag känner också elden i mitt bröst, ett heligt jävlar anamma för bevarad medmänsklighet och ett samhälle som åtminstone försöker vara anständigt och kan se sig själv i spegeln när historien dömer oss.

Jag läser om migranterna i Calais och muren de har i byggt i Ungern för att hålla migranterna borta. Ordet ”migrant” används allt oftare, kanske för att det inte finns något bättre. Det är ett tekniskt och själlöst ord och låter som något som hanteras av en myndighet, Migrationsverket, liksom smitta hanteras av Smittskyddsverket och trafik av Trafikverket. Ofta talar vi om migranter i plural och vi associerar begreppet till överfulla båtar på Medelhavet och okontrollerad spridning, som en sjukdom vi bör vaccinera oss emot.

Språket har betydelse. Hur vi definierar människor, hur vi sorterar in, formulerar problem, hur vi talar om det som händer, vad vi skriver, media, twitter, facebook. Vi styr språket, språket styr oss. Till slut är vi fångade av de bilder vi själva har skapat. Och när vi har förändrat språket, föreställningarna, bilderna, blir våra handlingar annorlunda, det vi är beredda att göra, logiken, konsekvenserna, lösningen på problemet. Migranterna. Romerna. Judarna.

Prästen Lars-Åke Lundberg skriver i ett palestinskt flyktingläger: ”En människa möter en annan människa och säger: Jag är inte du. Du är inte jag. Men jag är det du är och du är det jag är: En människa”. Jag säger ”människor”. För det är det vi är. Olika språk, olika vägar. Men vi är här tillsammans. Seif och jag. En stund på jorden är vår.

Döden - mildare och vildare än här

Jag hade en vän. Emma. Hon hade en liten etta i Vasastan och var nattens drottning.  Hon hade inget fast sällskap när vi träffades och inga barn, då är man lite friare, kan leva lite mer spontant, inget hämta på dagis och fixa matsäck till skolutflykten. När man själv har barn och familj kan det ibland vara skönt att ha sådana vänner tillgängliga, vänner som man inte behöver boka upp ett halvår i förväg. Vänner som har mer tid, mer rymd i sina liv. Emma levde det glada citylivet och hon delade med sig till en trött småbarnspappa i villaförorten. 

Emma tyckte om färgglada paraplydrinkar och teveserien ”Sex and the city”. Hon var världens kaxigaste och världens sköraste på samma gång. Hon drömde om att träffa någon, att få barn, som de flesta. Så träffade hon en kille, blev förälskad, flyttade till New York och vi tappade kontakten med ett hav emellan oss. När hon kom tillbaka var hon med barn och vi pratades vid på telefon, sa att vi borde ses, som man gör, över en kopp kaffe, inget märkvärdigt. Det blev aldrig av, livet var fullbokat.

Jag fick veta av en annan vän. Att barnet var fött och att allt hade gått bra. Med barnet. Men de hade hittat något annat. En vit boll på röntgenplåten. Emma hade en tumör i ryggen. Med barnet i famnen fick hon ett annat besked, som en privat tsunami hon inte kunde skydda sig emot.

Emma dog några veckor senare. På ett sjukhus utan nåd, ett liv byttes mot ett annat. Vi  skickade några sms till varandra när jag fick veta, men vi sågs aldrig mer. Till begravningen köpte jag blommor med ett kort, där jag skrev ner några rader av Tomas Tranströmer: ”En dag skall vi lossna från allt. Vi skall känna dödens luft under vingarna och bli mildare och vildare än här”. Det var vackert och det var Emma, både det där milda och vilda.

När jag står vid Emmas grav pratar jag med henne. Men jag pratar också med Gud. Jag är inte arg på Gud, vet att Gud är lika sorgsen som jag. Jag ber en bön att Gud skall ta hand om allt, Emma, hennes barn, alla i världen och inte glömma bort lilla mig när Gud tar hand om allt det stora. Det prasslar till i löven på marken när jag går. Som om någon vill säga något, men måste vänta. Vänta tills det är dags, tills den dagen det är min tur att lossna från allt.

Jag går till Paddington, den engelska puben vid St Pauli-kyrkan, och ser på fotboll. Livet kommer tillbaka. Jag lever. I dödens skugga får livet ett annat ljus, ett skimmer av nåd. I kyrkan alldeles bredvid döper de nyfödda barn och kastar mull över de döda. Livet och döden är grannar i samma trappuppgång, ibland möts dom och hälsar, när dörrarna öppnas, på vägen in eller ut. De är inte vänner, men heller inte främlingar för varandra.

Jag var på en konsert med Kent och när mörkret lagt sig över parken avslutades konserten med ”Mannen i den vita hatten” och vi sjöng med och upprepade orden ”Vi skall alla en gång dö”. Det blev hyllning till livet, ett andaktsfullt ögonblick i tiden, vi gjorde uppror tillsammans, sjöng och dansade där vi stod, blodet rann i våra ådror, våra hjärtan slog. Mannen på korset hänger inte kvar. Stenen är bortrullad. Livet reser sig på nio och vi kommer att bli överraskade. Mildare och vildare än här.

Vi får gråta idag. Imorgon reser vi oss.

Ansvar.

Alla talade om ansvar igår.

Jimmie sa att han ville ta ansvar.

Människor tigger utanför våra matbutiker, för att dom är fattiga. Varje kväll tömmer någon en pappmugg och räknar pengarna som dom skall skicka hem till barnen. Varje kväll bokar någon en resa med familjen till Sydostasien och tänker att "all-inclusive" är praktiskt. Varje kväll lägger sig någon i husvagnen i skogen och drömmer om ett bättre liv. Varje kväll stänger någon av sin 46-tummare med LED-skärm, går över den nyslipade parketten, tar vägen om sina barn som sover i de blommiga lakanen och tänker att ett bättre liv är svårt att önska sig.

Vi lever i olika världar.

"Det är orättvist" sa en lokal Sverigedemokrat på teve imorse om tiggarnas situation.

Han tyckte att tiggeriet skulle förbjudas och att andra långt borta skulle ta ansvar.

Det gör dom inte. Det är därför människor reser hit för att tigga.

Fattigdom och överlevnad är logisk, på det sättet.

Också fattiga människor kan komma överens om att sitta på olika platser för att få ihop så mycket pengar som möjligt. Dom är fattiga, inte dumma i huvudet.

Det är den logiken som Jimmie kallar "organiserad", för att det låter lite kriminellt och farligt.

Då blir vi rädda och när vi blir rädda stänger vi dörren.

Bättre att förbjuda orättvisa, tycker jag.

Orättvisa och att göra skillnad mellan människor är betydligt farligare.

Världen är vår. Vi har en gemensam framtid.

Oavsett, kön, religion, sexuell identitet eller etniskt ursprung.

Sug på den, Jimmie, om du vill ta ansvar.

Vi lever i olika världar. I min sociala värld suckar vi uppgivet idag och förstår ingenting.

Vi vaknade upp med en klump i magen och undrar vart vi är på väg, hur det är möjligt.

Någon annanstans, i någon annans värld, viftas det med svenska flaggor och kanske undrar någon också där hur det är möjligt.

Sverigedemokraterna.

Som när jag växte upp stod och skrek "Sieg heil" i Kungsträdgården.

Ansvar.

Nu måste vi ta ansvar och göra motstånd.

Vi måste engagera oss politiskt.

Vi måste stå upp för varje människas värde.

För mångfalden och solidariteten. 

Vi måste tro och hoppas på en bättre värld.

Vi får inte ge upp.   

Vi får gråta idag.

Imorgon reser vi oss.

Vaknar på morgonen och hör Sverigedemokraternas reklam på radion. "Vi är på riktigt". Tänker: "är detta på riktigt?"  Åker till jobbet och ser en välkammad Jimmie Åkesson på lyktstolpen. Han ser ut som karikatyren av en frikyrkopastor med ett snett leende och en fasad som döljer något annat. Något mörkare. Det skrämmer mig.

Har läst Åsne Seierstads bok om Anders Behring Breivik. Han snöade in på samma föreställningar och samma retorik som föder och odlas av Sverigedemokraterna. "Islamiseringen av Europa". Rädsla för muslimer. Bilder som sprids på nätet. Skräckpropaganda. Jag kan inte se att det stämmer. Det finns radikala islamister. Det finns kvinnor i burkha, som gömmer sig, blir osynliggjorda. Det finns människor av olika ideologisk härkomst som predikar hat och skillnad mellan människor. Lyssna inte på dom. Gå en annan väg. Se människan som flyr för sitt liv, som kämpar för överlevnad, som söker sammanhang och relationer med andra. Den människan är på riktigt.

Det finns en tro på något som är genuint "norskt" eller "svenskt". I Danmark har systerpartiet Danske Folkeparti skaffat sig politiskt inflytande och Jimmie tittar över sundet för att få inspiration och lägger karbonpapper på deras kampanjer och strategier. Allt detta är en rörelse i hela Europa. Det skrämmer mig.

Rädslan. Revirtänkandet. Vi och dom. Jag förstår inte det där. Om något är typiskt svenskt så är det väl öppenheten för det som är främmande. Det svenska köket är en mix av en massa olika matkulturer från världens alla hörn. Det svenska är en öppenhet för varje människas rätt att definiera sig själv, det kan handla om sexuell identitet eller religiös tro. Det typiskt svenska är en vilja att bryta mot normer, könsroller, maktstrukturer. Det typiskt svenska (om det alls finns något som är typiskt svenskt, är själv tveksam till det) är i så fall allt det som Sverigedemokraterna inte är och vill.

Det är allt sådant vi skall vara stolta över och kämpa vidare för.
Stå upp för mångfald och människovärde.
Nu är det på riktigt.

Barnfattigdom och barnrikedom

Noterar upprördheten efter Janne Josefssons reportage om barnfattigdom i Uppdrag Granskning. Har läst Göran Greiders inlaga i ämnet (han brukar ha kloka och relevanta synpunkter)och även tagit del av reaktioner från personer i min närhet som jag hyser stort förtroende för, både som människor och som sakkunniga i ämnet. Samtliga tycks mena att reportaget "slår fel", i den meningen att det ger utrymme för krafter som vill bagatellisera människors utsatthet och existerande sociala skillnader. Man menar också att barnfattigdom finns i Sverige, att den är "relativ" och inte kan jämföras med fattigdom i ett globalt perspektiv. Dessutom uppfattar man att reportaget har moraliserande ton i synen på de socialt utsatta/fattiga, att de bl a inte borde skaffa barn eller röka upp sina pengar, vilket bl a Göran Greider lyfter in i ett historiskt sammanhang. Det är uppenbart att det fanns sådant i reportaget som är värt att ifrågasätta och sådant som inte lyftes fram, medvetet eller omedvetet.

Jag vill lyfta fram andra saker. Det finns utsatta barn i Sverige. Utsattheten ser olika ut och finns på flera plan. Vad är fattigdom? I ett globalt perspektiv är fattigdom ofta synonymt med brist på bostad, mat och kläder. Reportaget i Uppdrag Granskning visar att den akuta och absoluta fattigdomen är svår att hitta i Sverige. Självklart finns den, men några av de fakta om en växande massfattigdom som bl.a Rädda Barnen och Majblomman presenterar är felaktiga och saknar belägg. Det är medias uppgift att granska och ifrågasätta, även de organisationer som har goda syften och gör mycket gott, kanske särskilt dom. Det är viktigt och angeläget att de organisationer som skall företräda och bevaka barn och deras utsatthet ger en korrekt bild av verkligheten. Det är på grundval av deras uppgifter som politiska beslut fattas. Kanske är det så att samhällsfunktionerna ändå fungerar någorlunda, om det är så att de flesta har bostad, mat och kläder? Och när det inte fungerar, vad är det som inte fungerar? Vem bär skulden? Är det överhuvudtaget någons fel? Vad är en rimlig levnadsnivå? Vad skall samhället finansiera? Hur skapar vi rättvisa samhällsstrukturer? Vad är rättvisa? Vad är lycka? Fattigdom? Vad är rikedom?

Oavsett Janne Josefssons avsikt med reportaget väcker det frågor om vår tid och vårt samhälle. I Sverige finns en dominerande och priviligierad  medelklass, som känner sig delaktig/tillhörig i samhället och som har förutsättningar att leva ganska gott. Jag är en av dessa. Vi kan påverka våra liv. Vi är de välbesuttna om man ser ut över världen. Vi är ganska många i vår del av världen. Vi är inte onda. Vi är inte goda. Vi kan konsumera, resa, gå på restaurang, bo på hotell, köpa tevespel och mobiler till våra barn. Och vi konsumerar och bidrar till det dom kallar "tillväxt". Är det rimligt? Hur förändrar man det?  Är det önskvärt? Kan alla vara lika rika? I Sverige finns överklass och underklass. Klassamhället finns, men det ser annorlunda ut idag. Det finns fattigdom som handlar om utanförskap. Hur får man människor att känna sig tillhöriga? Arbete? Hur skapar vi fler arbeten? Det finns fattigdom som handlar om brist på sammanhang, kultur, språk, identitet. Hur skapar vi sådana arenor? Hur får vi tillvaron att handla om annat än märkeskläder, inredningsdetaljer, solresor och tevespel? Vad gör en människa rik? Vad är barnrikedom? Vad är en rik barndom? Vad gör oss lyckliga, snarare än lyckade? I hela debatten om "barnfattigdom" finns sådana frågor gömda. Frågorna om livet och vad som är ett gott liv och vad som är ett gott samhälle. Om vi på allvar börjar reflektera över det kommer vi också att påverka våra barn och det samhälle vi lever i. Ibland funderar jag på att jag borde engagera mig politiskt. Vara lite argare, stå på barrikaderna och mana till motstånd. Ibland stänger jag dörren till världen utanför. När allt blir alltför komplicerat och outhärdligt att ta till sig.  Då det enda jag kan är att försöka leva mitt liv, hantera och älska mina barn så gott jag kan. Som den välbesuttne medelklass-människa jag är. Och bara hoppas att jag på den stora räkenskapens dag får möta Gud i sin nåd och inte Janne Josefsson på granskningsuppdrag. Då kommer även jag att bli tyst.