onsdag 9 december 2015

Jalla, jalla!

Där barnen sover”. Så heter ett fotoprojekt av Aftonbladets fotograf Magnus Wennman. Bilderna visar syriska barn på flykt, som sover på platser och ställen där barn inte skall sova. I parker, på bänkar, tågstationer, i skuggan av taggtrådsstängsel. I den kalla och mörka natten somnar barnen in till slut. När livet nu har blivit något annat än vad det en gång var, till minnet av en saknad säng och ett förlorat hem.

”Där barnet sover”. Så skulle en av våra julpsalmer kunna heta. Ändå är bilderna så olika, så att vi nästan glömmer bort att de hör ihop.

Josef och Maria kommer till Betlehem för att registreras. De hittar ingenstans att bo. Det är för många som redan har kommit. Det finns ingen plats i hela staden där de kan sova. De hittar en plats där de kan sova en natt och så börjar berättelsen om det omöjliga.
Bild: Aftonbladet/Magnus Wennman, från fotouställningen "Där barnen sover", i samarbete med Fotografiska till förmån för UNHCR. Detta är framsidan av tidningen "& jul" som ges ut av Svenska kyrkan i Lundby.
I Prästgården vid Brämaregårdens kyrka har barnen sovit under hösten. Trötta har dom kommit med sina nallar, somnat in och vaknat upp till en ny dag i ett främmande hus. Där människorna som tog emot dom på kvällen har bunkrat upp med libabröd och ägg. Sedan vidare på den långa färden. Migrationsverket, jalla, jalla!

Min dotter svepte in sig i Ikea-filten när vi hade fredagsmys. Den där vita, gråmönstrade fleece-filten som knappt kostar något, men som värmer när man fryser. Samma filt som jag sett på bilderna från den ungerska och serbiska gränsen, samma filt, samma värld, men så förbannat, jävla, orättvist annorlunda. Min dotter och jag ser på ”Home”, en animerad film om en varelse från yttre rymden som hittar en vän på jorden och räddar världen från att gå under. Också det en berättelse om det omöjliga, när borta blir hemma, när främlingar blir vänner. Min dotter somnar på soffan efteråt och jag bär upp henne till hennes säng. Hon är hemma, rotad, trygg.

Nu firar vi jul och vi tror på barnet. Det som barnet är. Ännu inte fylld med misstro och hat. Ännu hoppfull, ännu naivt tillitsfull, ännu på väg mot något som väntar. Tro på barnet! Min dotter är inne i en fas då hon gör spotifylistor och sjunger med, som om hon vore en popstjärna. Nu sjunger hon I:son och Filles ”Länge leve vi” och förorts-hiphopen blandas med en åttaårings oskyldiga barnstämma. Se barnets inneboende kraft och förmåga, se att frälsningen ligger i barnets händer, ge barnet plats på scenen. Upptäck stjärnan!

De vill göra världen svart och göra oss rädda. De som släcker liv i Paris och i Beirut, de som tror på döden mer än livet. De vill att vi skall stänga in oss och tystna. De som spottar på tiggarna, de som bränner ner flyktingförläggningar där barn skall sova, de som vill göra världen vit. Lyssna inte på de svartvita, måla livet i andra färger. Låt den rädda värld de vill skapa bli en värld full av mod, hopp och vänskap. Rädda världen!

Om du har en krubba hemma på julafton, ställ upp den någonstans och tänd ett ljus. Samla dig själv och andra, om ni är fler runt det sovande barnet. Läs julevangeliet om du vill det. Men det är inte det viktiga. Ge berättelsen en chans, berättelsen om det omöjliga. Sitt tyst om du vill det. En liten stund, ett ögonblick bara. Tro på barnet. Upptäck stjärnan. Rädda världen. Jalla, Jalla!

* * * 

Texten är hämtad ur tidningen "& Jul" med bilder från fotoutställningen ”Där barnen sover”, om övernattningsboendet i Prästgården och den brutala legenden om Lucia.
Tidningen finns att läsa på Issuu, eller att hämta i någon av kyrkorna i Lundby, Hisingen. 
www.svenskakyrkan.se/lundby.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar