Döden - mildare och vildare än här

Jag hade en vän. Emma. Hon hade en liten etta i Vasastan och var nattens drottning.  Hon hade inget fast sällskap när vi träffades och inga barn, då är man lite friare, kan leva lite mer spontant, inget hämta på dagis och fixa matsäck till skolutflykten. När man själv har barn och familj kan det ibland vara skönt att ha sådana vänner tillgängliga, vänner som man inte behöver boka upp ett halvår i förväg. Vänner som har mer tid, mer rymd i sina liv. Emma levde det glada citylivet och hon delade med sig till en trött småbarnspappa i villaförorten. 

Emma tyckte om färgglada paraplydrinkar och teveserien ”Sex and the city”. Hon var världens kaxigaste och världens sköraste på samma gång. Hon drömde om att träffa någon, att få barn, som de flesta. Så träffade hon en kille, blev förälskad, flyttade till New York och vi tappade kontakten med ett hav emellan oss. När hon kom tillbaka var hon med barn och vi pratades vid på telefon, sa att vi borde ses, som man gör, över en kopp kaffe, inget märkvärdigt. Det blev aldrig av, livet var fullbokat.

Jag fick veta av en annan vän. Att barnet var fött och att allt hade gått bra. Med barnet. Men de hade hittat något annat. En vit boll på röntgenplåten. Emma hade en tumör i ryggen. Med barnet i famnen fick hon ett annat besked, som en privat tsunami hon inte kunde skydda sig emot.

Emma dog några veckor senare. På ett sjukhus utan nåd, ett liv byttes mot ett annat. Vi  skickade några sms till varandra när jag fick veta, men vi sågs aldrig mer. Till begravningen köpte jag blommor med ett kort, där jag skrev ner några rader av Tomas Tranströmer: ”En dag skall vi lossna från allt. Vi skall känna dödens luft under vingarna och bli mildare och vildare än här”. Det var vackert och det var Emma, både det där milda och vilda.

När jag står vid Emmas grav pratar jag med henne. Men jag pratar också med Gud. Jag är inte arg på Gud, vet att Gud är lika sorgsen som jag. Jag ber en bön att Gud skall ta hand om allt, Emma, hennes barn, alla i världen och inte glömma bort lilla mig när Gud tar hand om allt det stora. Det prasslar till i löven på marken när jag går. Som om någon vill säga något, men måste vänta. Vänta tills det är dags, tills den dagen det är min tur att lossna från allt.

Jag går till Paddington, den engelska puben vid St Pauli-kyrkan, och ser på fotboll. Livet kommer tillbaka. Jag lever. I dödens skugga får livet ett annat ljus, ett skimmer av nåd. I kyrkan alldeles bredvid döper de nyfödda barn och kastar mull över de döda. Livet och döden är grannar i samma trappuppgång, ibland möts dom och hälsar, när dörrarna öppnas, på vägen in eller ut. De är inte vänner, men heller inte främlingar för varandra.

Jag var på en konsert med Kent och när mörkret lagt sig över parken avslutades konserten med ”Mannen i den vita hatten” och vi sjöng med och upprepade orden ”Vi skall alla en gång dö”. Det blev hyllning till livet, ett andaktsfullt ögonblick i tiden, vi gjorde uppror tillsammans, sjöng och dansade där vi stod, blodet rann i våra ådror, våra hjärtan slog. Mannen på korset hänger inte kvar. Stenen är bortrullad. Livet reser sig på nio och vi kommer att bli överraskade. Mildare och vildare än här.