Noterar upprördheten efter Janne Josefssons reportage om barnfattigdom i Uppdrag Granskning. Har läst Göran Greiders inlaga i ämnet (han brukar ha kloka och relevanta synpunkter)och även tagit del av reaktioner från personer i min närhet som jag hyser stort förtroende för, både som människor och som sakkunniga i ämnet. Samtliga tycks mena att reportaget "slår fel", i den meningen att det ger utrymme för krafter som vill bagatellisera människors utsatthet och existerande sociala skillnader. Man menar också att barnfattigdom finns i Sverige, att den är "relativ" och inte kan jämföras med fattigdom i ett globalt perspektiv. Dessutom uppfattar man att reportaget har moraliserande ton i synen på de socialt utsatta/fattiga, att de bl a inte borde skaffa barn eller röka upp sina pengar, vilket bl a Göran Greider lyfter in i ett historiskt sammanhang. Det är uppenbart att det fanns sådant i reportaget som är värt att ifrågasätta och sådant som inte lyftes fram, medvetet eller omedvetet.
Jag vill lyfta fram andra saker. Det finns utsatta barn i Sverige. Utsattheten ser olika ut och finns på flera plan. Vad är fattigdom? I ett globalt perspektiv är fattigdom ofta synonymt med brist på bostad, mat och kläder. Reportaget i Uppdrag Granskning visar att den akuta och absoluta fattigdomen är svår att hitta i Sverige. Självklart finns den, men några av de fakta om en växande massfattigdom som bl.a Rädda Barnen och Majblomman presenterar är felaktiga och saknar belägg. Det är medias uppgift att granska och ifrågasätta, även de organisationer som har goda syften och gör mycket gott, kanske särskilt dom. Det är viktigt och angeläget att de organisationer som skall företräda och bevaka barn och deras utsatthet ger en korrekt bild av verkligheten. Det är på grundval av deras uppgifter som politiska beslut fattas. Kanske är det så att samhällsfunktionerna ändå fungerar någorlunda, om det är så att de flesta har bostad, mat och kläder? Och när det inte fungerar, vad är det som inte fungerar? Vem bär skulden? Är det överhuvudtaget någons fel? Vad är en rimlig levnadsnivå? Vad skall samhället finansiera? Hur skapar vi rättvisa samhällsstrukturer? Vad är rättvisa? Vad är lycka? Fattigdom? Vad är rikedom?
Oavsett Janne Josefssons avsikt med reportaget väcker det frågor om vår tid och vårt samhälle. I Sverige finns en dominerande och priviligierad medelklass, som känner sig delaktig/tillhörig i samhället och som har förutsättningar att leva ganska gott. Jag är en av dessa. Vi kan påverka våra liv. Vi är de välbesuttna om man ser ut över världen. Vi är ganska många i vår del av världen. Vi är inte onda. Vi är inte goda. Vi kan konsumera, resa, gå på restaurang, bo på hotell, köpa tevespel och mobiler till våra barn. Och vi konsumerar och bidrar till det dom kallar "tillväxt". Är det rimligt? Hur förändrar man det? Är det önskvärt? Kan alla vara lika rika? I Sverige finns överklass och underklass. Klassamhället finns, men det ser annorlunda ut idag. Det finns fattigdom som handlar om utanförskap. Hur får man människor att känna sig tillhöriga? Arbete? Hur skapar vi fler arbeten? Det finns fattigdom som handlar om brist på sammanhang, kultur, språk, identitet. Hur skapar vi sådana arenor? Hur får vi tillvaron att handla om annat än märkeskläder, inredningsdetaljer, solresor och tevespel? Vad gör en människa rik? Vad är barnrikedom? Vad är en rik barndom? Vad gör oss lyckliga, snarare än lyckade? I hela debatten om "barnfattigdom" finns sådana frågor gömda. Frågorna om livet och vad som är ett gott liv och vad som är ett gott samhälle. Om vi på allvar börjar reflektera över det kommer vi också att påverka våra barn och det samhälle vi lever i. Ibland funderar jag på att jag borde engagera mig politiskt. Vara lite argare, stå på barrikaderna och mana till motstånd. Ibland stänger jag dörren till världen utanför. När allt blir alltför komplicerat och outhärdligt att ta till sig. Då det enda jag kan är att försöka leva mitt liv, hantera och älska mina barn så gott jag kan. Som den välbesuttne medelklass-människa jag är. Och bara hoppas att jag på den stora räkenskapens dag får möta Gud i sin nåd och inte Janne Josefsson på granskningsuppdrag. Då kommer även jag att bli tyst.
