torsdag 22 oktober 2015

Kura



Den första familjen som kom till prästgården var från Irak. Föräldrarna var trötta efter en lång tid på resa och flykt. De somnade nästan direkt och sov i flera timmar. Jag spelade fotboll med deras son i trädgården. Seif var kanske åtta, nio år och talade bara arabiska. Jag lyckades hitta en opumpad volleyboll i källaren och vi sparkade till varandra. Jag sa ”boll” och pekade på bollen, han sa ”chorra” (arabiska: kura) och vi gjorde tummen upp. Seif skrattade när jag träffade en dam i ett begravningsfölje på väg till minnesstund i församlingshemmet. Hon gjorde en hyfsad nertagning och såg rätt nöjd ut med prestationen.
När jag kom tillbaka senare på kvällen var det fullt i köket och familjen hade fått sällskap av några andra, som hackade tomat och gurka och pratade arabiska. Barnen sprang omkring och det var som hämtat ur en film från Mellanöstern. Jag förstod ingenting av språket, men anade sammanhanget, uppbrott, hemkomst, drömmar, oro. Nästa dag körde jag familjen till Migrationsverket i Kållered. Jag sa ”good luck” och jag tror inte de förstod, men vi förstod att vi skildes som vänner. Jag grät lite i bilen på väg tillbaka. Tänkte på mina egna barn och på Seif och hans familj. Och på bollen han fick med sig och höll i sina små händer. Kura.
Några dagar senare tänkte jag på Seif och då öppnades en dörr i min tankekorridor till ett annat språk, engelskan. Seif är samma som ”safe”, trygg, säker, beskyddad. Det var det han hette, det var det han var en kväll i prästgården. Seif was safe. Som det borde vara för alla barn.
Nu brinner asylboenden i vårt land och det finns dom som försöker hitta förklaringar. Det finns alltid förklaringar, men det finns inget försvar. Det är en moralisk härdsmälta och en skam.  Jag ser framför mig elden från nazisternas bokbål och de brinnande korsen i amerikanska södern. Men jag känner också elden i mitt bröst, ett heligt jävlar anamma för bevarad medmänsklighet och ett samhälle som åtminstone försöker vara anständigt och kan se sig själv i spegeln när historien dömer oss.
Jag läser om migranterna i Calais och muren de har i byggt i Ungern för att hålla migranterna borta. Ordet ”migrant” används allt oftare, kanske för att det inte finns något bättre. Det är ett tekniskt och själlöst ord och låter som något som hanteras av en myndighet, Migrationsverket, liksom smitta hanteras av Smittskyddsverket och trafik av Trafikverket. Ofta talar vi om migranter i plural och vi associerar begreppet till överfulla båtar på Medelhavet och okontrollerad spridning, som en sjukdom vi bör vaccinera oss emot.
Språket har betydelse. Hur vi definierar människor, hur vi sorterar in, formulerar problem, hur vi talar om det som händer, vad vi skriver, media, twitter, facebook. Vi styr språket, språket styr oss. Till slut är vi fångade av de bilder vi själva har skapat. Och när vi har förändrat språket, föreställningarna, bilderna, blir våra handlingar annorlunda, det vi är beredda att göra, logiken, konsekvenserna, lösningen på problemet. Migranterna. Romerna. Judarna.
Prästen Lars-Åke Lundberg skriver i ett palestinskt flyktingläger: ”En människa möter en annan människa och säger: Jag är inte du. Du är inte jag. Men jag är det du är och du är det jag är: En människa”. Jag säger ”människor”. För det är det vi är. Olika språk, olika vägar. Men vi är här tillsammans. Seif och jag. En stund på jorden är vår.