onsdag 9 december 2015

Jalla, jalla!

Där barnen sover”. Så heter ett fotoprojekt av Aftonbladets fotograf Magnus Wennman. Bilderna visar syriska barn på flykt, som sover på platser och ställen där barn inte skall sova. I parker, på bänkar, tågstationer, i skuggan av taggtrådsstängsel. I den kalla och mörka natten somnar barnen in till slut. När livet nu har blivit något annat än vad det en gång var, till minnet av en saknad säng och ett förlorat hem.

”Där barnet sover”. Så skulle en av våra julpsalmer kunna heta. Ändå är bilderna så olika, så att vi nästan glömmer bort att de hör ihop.

Josef och Maria kommer till Betlehem för att registreras. De hittar ingenstans att bo. Det är för många som redan har kommit. Det finns ingen plats i hela staden där de kan sova. De hittar en plats där de kan sova en natt och så börjar berättelsen om det omöjliga.
Bild: Aftonbladet/Magnus Wennman, från fotouställningen "Där barnen sover", i samarbete med Fotografiska till förmån för UNHCR. Detta är framsidan av tidningen "& jul" som ges ut av Svenska kyrkan i Lundby.
I Prästgården vid Brämaregårdens kyrka har barnen sovit under hösten. Trötta har dom kommit med sina nallar, somnat in och vaknat upp till en ny dag i ett främmande hus. Där människorna som tog emot dom på kvällen har bunkrat upp med libabröd och ägg. Sedan vidare på den långa färden. Migrationsverket, jalla, jalla!

Min dotter svepte in sig i Ikea-filten när vi hade fredagsmys. Den där vita, gråmönstrade fleece-filten som knappt kostar något, men som värmer när man fryser. Samma filt som jag sett på bilderna från den ungerska och serbiska gränsen, samma filt, samma värld, men så förbannat, jävla, orättvist annorlunda. Min dotter och jag ser på ”Home”, en animerad film om en varelse från yttre rymden som hittar en vän på jorden och räddar världen från att gå under. Också det en berättelse om det omöjliga, när borta blir hemma, när främlingar blir vänner. Min dotter somnar på soffan efteråt och jag bär upp henne till hennes säng. Hon är hemma, rotad, trygg.

Nu firar vi jul och vi tror på barnet. Det som barnet är. Ännu inte fylld med misstro och hat. Ännu hoppfull, ännu naivt tillitsfull, ännu på väg mot något som väntar. Tro på barnet! Min dotter är inne i en fas då hon gör spotifylistor och sjunger med, som om hon vore en popstjärna. Nu sjunger hon I:son och Filles ”Länge leve vi” och förorts-hiphopen blandas med en åttaårings oskyldiga barnstämma. Se barnets inneboende kraft och förmåga, se att frälsningen ligger i barnets händer, ge barnet plats på scenen. Upptäck stjärnan!

De vill göra världen svart och göra oss rädda. De som släcker liv i Paris och i Beirut, de som tror på döden mer än livet. De vill att vi skall stänga in oss och tystna. De som spottar på tiggarna, de som bränner ner flyktingförläggningar där barn skall sova, de som vill göra världen vit. Lyssna inte på de svartvita, måla livet i andra färger. Låt den rädda värld de vill skapa bli en värld full av mod, hopp och vänskap. Rädda världen!

Om du har en krubba hemma på julafton, ställ upp den någonstans och tänd ett ljus. Samla dig själv och andra, om ni är fler runt det sovande barnet. Läs julevangeliet om du vill det. Men det är inte det viktiga. Ge berättelsen en chans, berättelsen om det omöjliga. Sitt tyst om du vill det. En liten stund, ett ögonblick bara. Tro på barnet. Upptäck stjärnan. Rädda världen. Jalla, Jalla!

* * * 

Texten är hämtad ur tidningen "& Jul" med bilder från fotoutställningen ”Där barnen sover”, om övernattningsboendet i Prästgården och den brutala legenden om Lucia.
Tidningen finns att läsa på Issuu, eller att hämta i någon av kyrkorna i Lundby, Hisingen. 
www.svenskakyrkan.se/lundby.

torsdag 22 oktober 2015

Kura



Den första familjen som kom till prästgården var från Irak. Föräldrarna var trötta efter en lång tid på resa och flykt. De somnade nästan direkt och sov i flera timmar. Jag spelade fotboll med deras son i trädgården. Seif var kanske åtta, nio år och talade bara arabiska. Jag lyckades hitta en opumpad volleyboll i källaren och vi sparkade till varandra. Jag sa ”boll” och pekade på bollen, han sa ”chorra” (arabiska: kura) och vi gjorde tummen upp. Seif skrattade när jag träffade en dam i ett begravningsfölje på väg till minnesstund i församlingshemmet. Hon gjorde en hyfsad nertagning och såg rätt nöjd ut med prestationen.
När jag kom tillbaka senare på kvällen var det fullt i köket och familjen hade fått sällskap av några andra, som hackade tomat och gurka och pratade arabiska. Barnen sprang omkring och det var som hämtat ur en film från Mellanöstern. Jag förstod ingenting av språket, men anade sammanhanget, uppbrott, hemkomst, drömmar, oro. Nästa dag körde jag familjen till Migrationsverket i Kållered. Jag sa ”good luck” och jag tror inte de förstod, men vi förstod att vi skildes som vänner. Jag grät lite i bilen på väg tillbaka. Tänkte på mina egna barn och på Seif och hans familj. Och på bollen han fick med sig och höll i sina små händer. Kura.
Några dagar senare tänkte jag på Seif och då öppnades en dörr i min tankekorridor till ett annat språk, engelskan. Seif är samma som ”safe”, trygg, säker, beskyddad. Det var det han hette, det var det han var en kväll i prästgården. Seif was safe. Som det borde vara för alla barn.
Nu brinner asylboenden i vårt land och det finns dom som försöker hitta förklaringar. Det finns alltid förklaringar, men det finns inget försvar. Det är en moralisk härdsmälta och en skam.  Jag ser framför mig elden från nazisternas bokbål och de brinnande korsen i amerikanska södern. Men jag känner också elden i mitt bröst, ett heligt jävlar anamma för bevarad medmänsklighet och ett samhälle som åtminstone försöker vara anständigt och kan se sig själv i spegeln när historien dömer oss.
Jag läser om migranterna i Calais och muren de har i byggt i Ungern för att hålla migranterna borta. Ordet ”migrant” används allt oftare, kanske för att det inte finns något bättre. Det är ett tekniskt och själlöst ord och låter som något som hanteras av en myndighet, Migrationsverket, liksom smitta hanteras av Smittskyddsverket och trafik av Trafikverket. Ofta talar vi om migranter i plural och vi associerar begreppet till överfulla båtar på Medelhavet och okontrollerad spridning, som en sjukdom vi bör vaccinera oss emot.
Språket har betydelse. Hur vi definierar människor, hur vi sorterar in, formulerar problem, hur vi talar om det som händer, vad vi skriver, media, twitter, facebook. Vi styr språket, språket styr oss. Till slut är vi fångade av de bilder vi själva har skapat. Och när vi har förändrat språket, föreställningarna, bilderna, blir våra handlingar annorlunda, det vi är beredda att göra, logiken, konsekvenserna, lösningen på problemet. Migranterna. Romerna. Judarna.
Prästen Lars-Åke Lundberg skriver i ett palestinskt flyktingläger: ”En människa möter en annan människa och säger: Jag är inte du. Du är inte jag. Men jag är det du är och du är det jag är: En människa”. Jag säger ”människor”. För det är det vi är. Olika språk, olika vägar. Men vi är här tillsammans. Seif och jag. En stund på jorden är vår.