Vaknar på morgonen och hör Sverigedemokraternas reklam på radion. "Vi är på riktigt". Tänker: "är detta på riktigt?"  Åker till jobbet och ser en välkammad Jimmie Åkesson på lyktstolpen. Han ser ut som karikatyren av en frikyrkopastor med ett snett leende och en fasad som döljer något annat. Något mörkare. Det skrämmer mig.

Har läst Åsne Seierstads bok om Anders Behring Breivik. Han snöade in på samma föreställningar och samma retorik som föder och odlas av Sverigedemokraterna. "Islamiseringen av Europa". Rädsla för muslimer. Bilder som sprids på nätet. Skräckpropaganda. Jag kan inte se att det stämmer. Det finns radikala islamister. Det finns kvinnor i burkha, som gömmer sig, blir osynliggjorda. Det finns människor av olika ideologisk härkomst som predikar hat och skillnad mellan människor. Lyssna inte på dom. Gå en annan väg. Se människan som flyr för sitt liv, som kämpar för överlevnad, som söker sammanhang och relationer med andra. Den människan är på riktigt.

Det finns en tro på något som är genuint "norskt" eller "svenskt". I Danmark har systerpartiet Danske Folkeparti skaffat sig politiskt inflytande och Jimmie tittar över sundet för att få inspiration och lägger karbonpapper på deras kampanjer och strategier. Allt detta är en rörelse i hela Europa. Det skrämmer mig.

Rädslan. Revirtänkandet. Vi och dom. Jag förstår inte det där. Om något är typiskt svenskt så är det väl öppenheten för det som är främmande. Det svenska köket är en mix av en massa olika matkulturer från världens alla hörn. Det svenska är en öppenhet för varje människas rätt att definiera sig själv, det kan handla om sexuell identitet eller religiös tro. Det typiskt svenska är en vilja att bryta mot normer, könsroller, maktstrukturer. Det typiskt svenska (om det alls finns något som är typiskt svenskt, är själv tveksam till det) är i så fall allt det som Sverigedemokraterna inte är och vill.

Det är allt sådant vi skall vara stolta över och kämpa vidare för.
Stå upp för mångfald och människovärde.
Nu är det på riktigt.